paraplytider

som en vit dimma när man tittar ut för att det regnar diamanter.
men det gör ingenting. för jag har ett rött paraply. och dessutom är det söndag, och just den här söndagen har Solen tagit ledigt. hon skulle sova ut för en gångs skull. hon skulle ta ett bubbelbad och läsa poesi. hon skulle baka lussekatter precis som jag. skåla glögg med Stjärna. fira advent. tända ljus och skriva rimmiga kort.











men igår. igår var det hon och jag och Mr Skräddare. och det var stan och National Gallery. det var Paul och macarones och latte. och det var alfapet och kluriga ord.
ja. det var en himla fin dag med andra ord!

Bob D.

en Bob Dylan och en flaska rött låter som ett fredagsrecept.

julen blåser fram

full fart och London fortsätter att blåsa stormvind. inte den där som Carola sjunger om. inte den. en annan. en som sliter och drar och blåser fram julen. alla blinklampor och granar. alla baskrar och alla stickiga vantar. alla kängor och röda näsor. den stormvinden. den som kommer farande med önskelistor och kalendrar och långa snören. pepparkakor. glögg och advent. kanske katter fyllda med saffran. lite regn. inte snö, inte i londonland. här stormar bara snö i sagan och vart tionde år. vill man ha en jul klädd i vitt får man leta någon annanstans. kanske i Canada. Amerika, i de allra klippigaste bergen. i Ryssland eller högt upp i Kina.
eller i Stockholm.
där tänker jag leta i alla fall.

mellan två andetag

ibland är man tom. liksom vilande mellan två andetag. inga ord ingenting.
då får man helt enkelt sova på saken och hoppas att man fylls. att man blir lite mer levande igen.

luv

en sån här fin låt kan behövas när mörkret faller och när det enda man behöver är kramar.

skrivskrivskriv

det här verkar vara en alldeles fantastisk bok. speciellt för små (alltså yngre) människor som tycker om att skriva. men även för de som tycker om annorlunda böcker med fina omslag. dessutom fick den det flotta Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.
hurra! den vill man gärna bläddra lite i.

blåmönstrigt

om jag hade varit i Stockholm. då hade jag hoppat hopprep ända till Vurma. jag hade beställt en cappuccino på blåmönstrigt fat och kanske en tant. och alla söta hade varit där. alla sis och alla skräddare och mammor och pappor.

gamla ord

fast det blåser. fönsterblåst och sommarvind. håret vill vara ett fladder. helst framför mina ögon. och alla tågljud, alla bokblad och alla barnord vill flyga ut.
och gärna för mig.
blås är bra. och mjukt och liksom som att sitta i en båt. en hunnebobåt på ett hunnebohav. samma som vi såg på igår. jag och han. som vi tittade ut över och skålade över. stort och fint och salt och krusigt. solvarmt och dykdjupt. en sol som skta föll, som läckte rött och rosa och ljus ljus lila. som liksom smälte bakom klipporna.
på en randig filt, han och jag. en morfarsfilt från ett morfarshus. tung och len och som ett täcke.
och länge satt vi där.
mellan himlen och havet.
mellan våren och hösten.
mitt i solvackerheten och sommarkvällen.
han och jag.

(gamla ord från en gammal bok som sparar på minnen)

en trudelutt

Mad Men

jag har blivit lite galen i Mad Men.
det är sextiotal och reklam och New York.













det är stiliga kläder, hemmafruar och roliga frisyrer.













och såklart ett par lurifaxar och lite kärlekspipor.

med en serie som man tycker om känns vinterkvällarna inte lika kalla. då nästan längtar man lite grann tills mörkret ska falla och tills vinden sliter i taket.

(och speciellt om man sitter i en säng och kikar tillsammans med den man gillar mest)

bra för hjärtat

att gå med halvtunga steg från ett jobb som inte är det bästa i världen. att gå med sprängande matkassar från Tesco. att gå bredvid en skräddare. att gå hemåt och kika på människor som äter tapasgott. att gå i en kvällskvist och hitta ett bord med öl och oliver. att strunta i matkassar och hemåt. att bara slå sig ner i ett ögonblick. att bara göra det som faller en in.
sånt är härligt och bra för hjärtat.

en smula höst

idag är jag minst tio koppar te. jag är tofflor och mjuk tröja. jag är en skrivare och en läsare. kanske ett litet brev.
och dagen utanför är en sol. en blåst och hundra vindar. en måndag och en november. en vinter med en smula höst.
tankarna är böcker och morgondagar och önskelistor och hus. de är minnen och skor och nybakat bröd.
och musiken är The Smiths.
tystnaden är nämligen på semester.

en gång för länge sedan

nu ska jag berätta.
det var en gång en man som hette John Maloof. en vacker dag strosade han runt på loppis. han köpte en kasse full med negativ. bara sådär. utan att veta varken ut eller in. och det var inte vilka negativ som helst. det var tjusiga bilder från ett gammalt New York och ett svartvitt Chicago.


















John blev förstås nyfiken på vem den otroliga fotografen var.



















bland negativen hittade han ett kvitto från ett framkallningslabb.


















Vivian Mier stod det.


















det var hon som hade tagit de vackra bilderna en gång för länge sedan. John försökte kontakta Vivian. han ville så hemskt gärna träffa henne. prata. ta en kaffe.
men det gick inte. Vivian fanns inte längre. bara hennes tjusiga fotografier levde kvar.

så fint

jag vill ju såklart lära mig tusentals saker. men en av dem är att spela ukulele.
Jens Lekman vet hur man gör.
man blir glad och känner att jag vill också!

ut över världen

den vida kjolen
den täcker hela världen mamma
dess blommor och veck och vidd
hela världen täcker den mamma
färgerna!
jag går in i dom
gömmer mig i blommor, veck och vidd
håller hårt i linningen
kjoltyget mamma
böljande, drömlikt
behöver jag något annat mamma
behöver jag dina ögon, din röst
din pekande hand
ut över världen mamma

( det är inte jag som har skrivit. det är bara jag som tycker att det är fina ord. det är hon Anna Jörgensdotter. hon som också har skrivit boken med det mest fantastiska namnet: Pappa Pralin)

tiden är lurig

och så var det det där med tiden igen. att den envisas med att flyga. liksom irra iväg som en vilsen ballong. man får skylla på den helt enkelt.
tiden.
det är tiden som gör att fröken Skräddare inte har skrivit. allt är tidens fel. den stular ord och den stular te och kaffe och sovmorgon. tiden är lurig. den är falsk och inte att lita på. den är ingenstans och överallt. och jämt ska den ha så fruktansvärt bråttom.
humpf!
jag ska inte låta mig luras. jag ska ha mina minuter och timmar. jag ska ha mina promenader och jag ska läsa mina böcker.
tiden är en dumsnut som inte förstår sig på att leva i lugn och ro. här och nu. liksom i stunden och sekunden.
tiden borde sätta sig och vila en stund.