hjärtslag

fröken Skräddare hoppar ut i fredagsljuset med mjuka hjärtslag i öronen.

konstigheter

jag är stormförtjust i Angelica Wiiks tavlor. dessutom är de ännu mer magiska och vackra i verkliga livet. de bor på kullerstenskullen på Hornsgatan 26. dit kan man gå om man vill ramla in i glittriga sagor en stund.

nästan dra sig i håret

när man har tappat bort ett namn på en fantastisk låt. och när röstens ägare är som bortblåst. när man hör den svagt. liksom dansa lite i huvudet. och när man kan längta ihjäl sig efter att få höra den igen. bara en endaste gång. för att den är så bra. och när man vet att man aldrig kommer få den ur tankarna. att den sitter fast som ett litet surr. att den nästan gör ont.
då kan man bli lite galen.
nästan dra sig i håret.
sparka skorna i gruset.
och sucka sådär djupt och nästan som ett hav.
tills poff!
som en regnbåge dyker den upp mitt i ingenting.
man blir bara så lycklig.

finpost

jag trippar. liksom balett och fjärilstripp. för jag har fått finpost. i rött stort kuvert som har fladdrat ända från Hornsgatan. med glada små hjärtan och guldiga tankar. och jag tror att jag kommer trippa ända till månen och tillbaka.
för så lycklig blir man av kärleksbrev från en syster som bor på tok för långt bort.

tack min gullviva!

tjusiga Audrey

lite så här kan man hoppas att lördag blir!

bokhylla

den här boken köpte jag i höstas. mest för att jag tyckte att den såg så snygg ut i hyllan. nu får den hoppa in och se snygg ut i min hylla. för nu har jag läst den till sista punkt.
den var inte så där upp till skyarna bra som många andra säger. men kanske upp till taket på skrapan. man kan absolut läsa den. men kanske inte från början, kanske hundra sidor in, för det är ungefär då den börjar. annars kan man alltid gå till närmsta biograf och och se den på storbild istället.














och här är ett par böcker som ligger och väntar på att få bli kompis med mig. jag tänkte börja med att lära känna Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. för den utspelar sig i London och den har jag längtat efter lite.

fröken Prick

jag bestämde mig för att vara fröken Prick och gå ut och leta vår.


















jag hittade en dörr som lät fågelprat och lite vind. jag smög förstås in.


















där fanns sol!














och blomträd!














och glad musik:



jag är helt säker på att det var ett smakprov från den tjusiga våren.

Oliva och de andra

har jag berättat om alla kannor. om hur fina och fantastiska de är. hur glad man blir. hur liksom lycklig man blir när man får låna dem en stund.

om inte så ska jag göra det nu.

kannor är härligheter. speciellt om de har te i sig. sen får de klä sig och se ut hur bäst de vill. de får vara färgglada eller färgledsna, stora eller små, prickiga eller rutiga. jag gillar dem allihop! och teet smakar så himla mycket bättre om det får bo i en kanna en stund. det blir nästan lite magiskt.

här ett par kannor som jag har träffat på:














fina Oliva.


















stiliga Franz.














kära Madeleine.














och trevliga Tant Brun.

kalas

om man tar en stor kram och ett par hockeymuskler och två bruna snälla ögon och ett varmt rött hjärta och tre kilo saknad och hundra ryska ord och två skopor lekstuga och en hel plåt med rykande kanelbullar och en hel del indianfilosofi och strösslar med lite gräddglass. om man blandar omkring och lägger hela kalaset i en björndräkt. då får man min bror. Peter.

det är hans dag idag.

och eftersom han inte råkar bo i dörren bredvid. och inte ens i landet bredvid. då blir det svårt att krama grattis. och himla svårt att bjuda på kaka. istället får han ett hurra genom rymden.

hurra!

mustasch

om jag var en man i mina bästa år. då skulle jag ha mustasch. ibland kanske jag skulle trixa lite så att den blev ganska galen och spetsig och lite som Salvador Dalis:

brevduva

tänk vad många brevlådor som står tomma. som mest ekar och känner sig ensamma. som egentligen skulle behöva minst ett brev om dagen. inte från banken och inte från försäkringskassan och inte från tv-tjänst. inte tråkbrev med maskinord. utan finbrev. sådana där med blyertsord, med skakiga prickar och lite sneda L. med klistermärken eller bokmärken. med läppstiftspussar och parfymdoft. med tusentals frågor och miljoner tankar. med små små sagor. små bitar av någons liv. någons hemligheter och roligheter. någons kärleksförklaring och någons överraskning.
tänk vad många brevlådor som rostar. som knappt orkar stå. som vilken sekund som helst kommer ramla ihop. för att ingen skriver. för att alla har glömt att sådana där riktiga brev är bland det finaste man kan ge.

dumsnut

lite pop och lite film. det är vad en fredag kan handla om. kanske ett par tre koppar te. kanske ett täcke som prasslar en aning. och garanterat ungefär tusen kramar.
det finns nämligen en skräddarpojke som är sjuk. som har råkat ut för en hostighet som heter dumsnut. och den ska bort! den måste förstå att den inte kan bo i vilken skräddarpojke som helst. speciellt inte i min. inte en dag till. för det går bara inte. för det är snart lördag och om lördag ska man gå ut och vara frisk och få sitt absolut bästa favoritkaffe. så det så.

lite rosa och lite dröm

en sådan där torsdag som nästan är fredag. som är lite kall i kanterna. som är grå men ändå lite blå. som är morgonljus först och sedan helt vintermörk.
en sådan torsdag kan man passa på att hänga tvätt.












gärna rosa som lyser upp.

och man kan gå till lovely Leon och skriva skriv.












tänka dröm och fantasi.














kanske försvinna lite.

men bara lite. bara tills en skräddare kommer och kramar och väcker till liv.

rose garden

jo. jag skulle vilja ge en hel trädgård med rosor till en himmelperson.
det var nästan tio år sedan han försvann. hans ögon hade nämligen bestämt sig för att aldrig mer titta. nu bor på han på en molntuss någonstans där ingen vet.
kanske över London eller Ivar Lo. kanske är han en skugga i gräset. den långa långa vid trädet. man vet aldrig.
men jag vet att han gillade havet.
ett helt hav med blommor borde han få!
och en låt som jag tror att han brukade blunda och drömma lite till.

trassel

om man samlar alldeles för många dumtankar i samma låda. om man slänger ner gamla trasiga kvällar och ett par onda minnen. om man bara fyller på och inte orkar städa och fixa. då blir det trassel. precis som det kan bli med långa halsband om man inte är försiktig. en enda röra. en klump av knutar.
och trassel.
det vill man inte vara med om. det måste man göra sig av med så fort det bara går.
stora fina systrar brukar vara bra på att reda ut trassel. de har ofta varma lena händer och mjuka röster som säger bra saker. men om man inte har en stor fin syster så går det alldeles utmärkt med en liten. eller en buggkompis eller bästa vän.
och ett fik. ett fik som man nästan bor på brukar vara en lagom plats för trasselstäd. för där brukar det finnas varma drycker och extra kladdiga kakor. och sådant hjälper alltid till med att göra saker och ting lättare.
och sen. sen är det bara till börja dra. alla trasseltrådar ska redas ut. oftast brukar det vara en stor trassel i mitten som liksom håller ihop och är starkare än alla andra. den är viktig att hitta. sen brukar det liksom rulla på.
man dricker te eller kaffe eller choklad och drar och drar och trasslar om vartannat. ända tills man känner sig tusen kilo lättare och lite mer glad i ögonen.
och sen kan man gärna ta den där extra långa vägen hem och andas frisk luft. för det brukar mormormänniskor säga, att frisk luft, det gör susen!
och för att vara alldeles säker på att alla trasselsuddarna är borta kan man lyssna på den där låten som man blir dansig och lite snurrig av.
och sen. sen är man hur otrasslig som helst.

tivoligung

nästan som att flyga.
och känna fladder i en mage.
inte våga titta.
aldrig vilja blunda.
runtruntrunt och bli alldeles yr.
alldeles varm.
och tänka: släpp mig inte.
bara sväva.
och aldrig någonsin vilja landa.

jag pratar förstås om kärleken. det är liksom en sådan dag idag. och imorgon och nästa och nästa och precis när man bara vill. sådetså.

nåt gammalt nåt nytt

såhär var det.
jag flög. med röd favoritportfölj.med knasiga rim och små små paket. med ett helt hjärta bankande av längtan. jag flög över frusna skogar och suddiga sjöar. bort från London. från Starbucks och Liverpool street. bort från allt det där nya till allt det där gamla fina.till sköna söder.hornsgator och götgator.slussar och båtar. katter och bullar. kramar och tusen pussar.
och poff! så var allt som vanligt igen fast ändå inte.
man var borta fast ändå hemma.
man var en ny i något gammalt.
en gammal i något nytt.
man var en skräddarfröken i en julsnurrig dröm.
ungefär så.

och lite såhär såg det ut:














nattkatter från en sis.














den snyggaste granen i stan stod och blinkade och låtsades som om det snöade.


















årets tjusigaste paketmakare heter Catherine.














det bjöds på spökpromenad i en vinternatt.


















fast har man Thommyvakt behöver man inte vara ett dugg rädd.














och sedan blev det såklart lite svampar och gott på en fruängsgata.


















och på ett kakkalas som inte var av denna värld dök den här sockerkringlan upp.














Helena bjöd på fruktdröm.































och årets sista Marie Laveau skålades med:














käraste syster Söt. (och Mr Skräddare och Mr K såklart)


















och sen. sen skulle årets sista soppa kokas ihop.














Arne skulle få en rosett.














skräddarparet ingick blomskap














och någon gång innan tolv hade Kristian förvandlats till en discopingla.


















la la Linda blev förstås förskräckt och gömde sig bakom närmsta goda rödhet.














och årets sista mumsighet var kanske också årets bästa.














och tänka sig att gamla fina stan ville följa med till tvåtusennio. vilken tur.














och vilken himla tur igen att Louie Louie fortfarande serverar frukosthärlighet på schacksnygga bord.


















skål! sa Mr Skräddare.














och hej då! sa jag och vinkade och tänkte att kära nån då vad tiden jämt ska rusa alldeles för himla fort.