hej då aprilhimmel!

för all evighet

jag kom på att jag vill skaffa mig en kamera. en riktig. en bra som förstår sig på mörker. och stark sol. för det finns så himla mycket saker som behöver fångas. som liksom behöver klippas ut och sparas. för all evighet. bladen från körsbärsträden till exempel. och morgonljuset. och dina danssteg. och allt det där andra. det som aldrig får glömmas bort.

Paris

egentligen borde man strunta i att det är en ny jobbvecka och försvinna med tåget till Paris.

spring!

spring! säger londonmänniskorna.
att det liksom är vår. att det är spring i benen och det är det.
alla vill sitta i London Fields på en filt och slänga av sig jackan. äta smarrighet och skåla kall dryck. alla vill bli lite bländade. känna på gräset. känna på värmen. för alla har liksom glömt. den långa tunga vintern har ju suddat ut alla minnen. har ju hängt för som en gammal gardin. alla har glömt hur fantastisk glad man blir när det snöar blomblad från himlen. när det bränner lite på kinderna. när det liksom doftar april om hela världen.
spring! ropar London. och jag springer så fort jag bara orkar.

morgonkopp

Olga de Polga

jo. när jag inte är hemma i skrädderiet är jag hos Olga. hon tycker om sagolika tapeter och världens alla färger.














hon gör alla sina kläder själv. mest klänningar och blommiga kjolar. hon äger inte ett enda par byxor.


















men nyckelringar har hon ungerfär tusen av. jag tycker om dockan.


















och jag tycker om att det doftar vanilj. att dörren är mintgrön. att man kan se en strimla blått utanför fönstret. att hon har fågelburar i taket och att musiken är den allra bästa.

kvällskvist

hej fina bok!

jag är himla förtjust i den här lilla Maskrosbollen. dels för att titeln är fantastisk och dels för att Göran Tunström skriver så härligt. den är enkel och fin och handlar förstås om kärlek. om Bastiano som är ung och förälskad i hela världen. men mest i Rita Karin. Bastiano vill resa. han vill aldrig bli staty och fastna i Köpingen. bli stum som brorsan. han vill blåsa som en maskrosboll i vinden.

"Rita Karin skrattade. Hon har den mjukaste röst som finns. Och längst ut i den rösten sitter ett körsbär"

jag föreslår att du genast blir kompis med Göran Tunström!

jag blir aldrig klar

en sån dag har det varit.
inte riktigt vid ett skrivbord. men vid ett skriv. i ett skriv som är så oändligt att rymden är för liten för att beskriva hur stort det faktiskt är. skrivandet. att det liksom aldrig tar slut. att det inte går att få till en punkt som vill vara punkt för alltid.
jag suddar. tar bort. håller in delete och ser orden ätas upp. skriver om. nytt. ändrar.
jag putsar. blåser liv i gamla dammiga meningar. målar dit ett komma. en replik ett skrik.
jag blir aldrig klar.
det finns alltid ett annat ord. en annan nyans och färg och känsla.
alltid mer att berätta. alltid längre tystnader.
texten har liksom ett eget liv.
man undrar hur länge den orkar andas.

och varje moln är trasigt

andas värld och himmel

egentligen vill man packa den röda resväskan med små sandaler och klänningar och solglasögon. springa till tåget som åker till världen. sätta sig vid fönstret och titta ut. ha en kaffe på det lilla fällbodet. ha en fin person som granne. ha världen utanför. radhus med staket. öppna blommande fält. stugor med vita knutar. vatten. kanaler och sjöar. hamnar. man vill ha skyltar med främmande namn. konstiga bokstäver. flaggor i knasiga färger. djur. träd. lampor. man vill ha solen som en strimla ljus. och stränder. sand och stenar och berg. palmer. människor med hattar. parkerade cyklar. kyrktorn. skyhöga hus utan slut. och man vill veva ner fönstret. höra tutor och munspel och vinddrag. sus. ljud av rus. gatorna som ropar. skogarna som sjunger. fåglarna. och regnet. droppar på rutan. blött på kinden. handen. man vill andas värld och himmel. plocka minnen som äpplen. låta sekunder blåsa bort. vara påväg. på tåg. för man vill inte missa. man vill se allt! och man vill hoppa av såklart. kliva av där det ser fint ut. där det ser fult ut. där hundarna springer lösa. där vinet smakar höst. där husen lutar. där solen brinner och där luften smakar vår.

glassrosa

först över liten bro och sen till höger längs med det grumliga vattnet och sen till vänster in på en grusväg och sen upp för en ranglig trappa och sen mellan de ljusblåa husen och sen hopp över en gammal mossklädd ek och sen till vänster igen och sen över ängen och sen genom grinden och sen spring och samtidigt dra fingrarna genom det höga gräset och sen ser du dörren. den är glassrosa och sliten. på brevlådan står det våren.

lejonhjärta

vare sig man är en liten gullviva eller flicka eller tös eller kvinna eller fru eller fröken eller stumpa eller syster eller brud eller böna eller tussilago eller dam eller mademoiselle eller karusell så ska man vakna med ett bankande lejonhjärta under revbenen och tänka lejontankar i samma stil som kexet gör på bilden.
glöm inte det!
idag och imorgon och nästnästa dag och tills solen trillar ner.

tänka sig

jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i ett hörn på Bistro Bohem med en röd dryck och ganska många fina personer. alldeles just nu alltså.

adjöss!

nu säger skräddarna adjöss till gamla lyor och tjenixen till den härliga sprillans nya!

rosett

hon är inte riktigt klok.
över sjuttio år.
sprängande levande.
en paris madame. en rubin. en röd kalufs.
Sonia Rykiel.
stickat och randigt och knasiga sömmar.
tänka sig. jag har precis blivit en soniarosett.

sunday love

söndag i londonvärlden heter sunday love och betyder halloumifrukost och soho och galleri och Paul och maccarone och miljoner skräddarpussar.

Nancy&Frank

himlen är grå. jag är en prick. och jobbet svävar Nancy&Frank.

awemawe

det stod så.
awemawe awemawe awemawe.
på en röd stjärna. på ett litet paket.
det snöade. granen var krimskrams och smyckeskrin. Elvis sjöng. doften var glögg. och julafton stod det i kalendern. på den lilla stjärnan stod det awemawe.
jag fick ett lejon av Mr Skräddare.
jag fick en musikalisk afton.
The Lion King på The Lyceum Theatre.
ikväll smäller det. då blir det lejonshow!
man kan knappt vänta.

vem är förkyld?

vem är inte förkyld.
London går omkring och nyser. halsen rosslar gamla spikar och ögonen immar igen.
hit med vår!
bort med näsdukar och halspastiller och röda nosar.
förstår inte den där bacillfamiljen att vi inte är intresserade av snuvor och elände. kan de inte bara packa sina infektioner och influensor och dra söder ut istället. eller väster. kan de inte bara försvinna från världen ett tag.
lämna oss ifred.
London passar liksom inte i långkalsonger och febrigt öga.
blek kan han vara. vinterblek och lite skör.
men han ska inte ha ett trumset bakom pannan.

happy heart

två tusen. ett hundra. nittio.

hur gör man? hur säger man? hur berättar man i text? i ord i meningar? i bokstäver?
hur får man ner tvåtusenetthundranittio kärleksdagar på papper?
det kan man inte.
det går inte. de är på tok för fladdriga. alldeles för spralliga. de ligger strödda lite varstans. sockrade över världen. söta pärlor som blänker till i sol.
du och jag i tusentals dagar.
jag vet att en ligger i en säng på Ringvägen 135 och är kär upp till himlen. en annan står på Debaser i mörkret och känner hjärtslag mot ryggen. femton andra kisar mot solen i en hunneboträdgård. och minst tusen blinkar över varma koppar. och ungefär hur många som helst hånglar någonstans när ingen ser.
det går inte.
våra dagar har egna vingar.
de bor i regnmolnen. i vårgruset under dina skor. i gräset trädet blomman.
och du bor i mig.

ganska ful

jo.
helg var ganska ful i sitt väder. alltså regndroppig och sol i ungefär en sekund. men helg var fin i sin hatt. den svarta som mr Skräddare fick låna i fredags innan den blev födelsedagspresent till en Julia som fyllde år. och helg var trevlig och givmild och bjöd på både öl och vin och nudelwok på Charlotte street. men helg var lite oartig på lördagsmorgonen och sa att jag skulle jobba klädbutik och vara pigg och körsbär. fast det gick bra för musiken hette The Smiths och The Magic Numbers. och då brukar det oftast gå bra. och sen blev helg snäll igen och gjorde soppa och hommus och knastrigt bröd. och under ett täcke fixade helg en film som var gammal som gatan och himla fånig men ändå lagom när man är tröttnos och har stickiga tår. och helg var en lång sovmorgon och en strimla söndagssol. det ville såklart skräddarna fira med en frukostklubb som bor vid Hoxton square. halloumi och solis och spenat och rostade trekanter. helg vet precis vad som är sådär supergott. och helg vet också att man vill dricka te på Nude. att man vill gå på bio i ett mörker och äta poppis så att det knastrar och hålla skräddarhand så att man blir alldeles varm.
så ändå om helg var lite ful så var den himla fin ändå.

tjugotio

när fröken Skräddare en morgon slog upp sitt öga var tvåtusennio lika bortblåst som höstlövet utanför dörren. historia. hopvikt lite snyggt i en låda under sängen. någon hade suddat ut det. gnuggat såpa med en våt handduk. ätit upp det. mumsat som om det vore en kladdig chokladruta. helt enkelt: tvåtusennio fanns inte mer.
men inga tårar. det finns ju så mycket mer. tvåtusennio är inte hela världen. inte ens halva. bara en liten smula faktiskt.
det nya heter tjugotio om man så vill. jag vet inte om jag vill det.
men jag vill annat. jag vill hälla ut vintern i slasken och ställa fram våren på bordet. om inte annat en lila tulpan bara för syns skull. i väntan.