glasyr

precis så.
någon har dekorerat London. vit glasyr längs varje gren. hustaken. vägarna. någon måste ha varit blixtsnabb. för nyss var det regn. blött. trist. deppigt.
men så plötsligt: fluff!
och man tänker att tänk vad lite glasyr kan göra. förtrolla. och sprida stämning och jul på en sekund.
mäktigt.
och det enda man vill göra är att dricka glögg och prata om hur vansinnigt stressigt tomten måste ha det nu. tjugoförsta december och jag kan tänka mig att han behöver både en och tre koppar ond saft för att inte ramla ihop.

vi flyger

det är faktiskt jag och mr Skräddare som flyger.
först in i helgen. den allra sista i londonland för i år.
helgen.
den ska innehålla en ny frisyr. glögg. paketmakeri. cappuccino. gröt. Mad Men. rött vin. stros. och himla mycket kram. och kanske kanske en flinga snö.
som igår: miljoner flingor från londonhimlen!
det var overklighet och att inte tro sina ögon.
och sen. efter helg. då flyger vi faktiskt igen. till sverigeland. till mammor och granar och plåtar med katter. vi flyger till den riktiga julen som bor där alla man känner bor. till hus med stjärnor i fönstret. till ljusstakar med mossa och burkar med Annas pepparkakor. till snökaos och stopp i trafiken. till söderkisar och söderbönor. till lakritslandet! till allt sådant där som inte londonlandet förstår någonting om. Bondegatan och Louie. bara en sådan sak.
nu flyger vi!

käraste Bodil

om man är en stockholmsperson och om man gillar Bodil Malmsten. då ska man åka skidor till Skrapan och springa upp till våning två och Akademibokhandeln. för där kommer hon sitta. Bodil. prick klockan sex med en penna i handen.

"Låt mig nu inte sitta där ensam vid signeringsbordet och huttra, kom
till Skrapan och köp De från norr kommande leoparderna.
Årets bästa julklapp med läsglädjegaranti."

så säger hon. och om jag vore du så skulle jag kila dit.

finaste film

man ser den och blir kär. så är det bara.

tutor och två koppar glögg

mr Skräddare är en sovtuta. och hon fröken är en alldeles klarvaken. solen skiner eldstarkt och himlen är inte ett dugg grå. sådant tycker man om.
lördag. det betyder marknad på Broadway market. ostar och bröd och myrsteg längs gatan. och lördag betyder klappjakt. gärna små små som får palts i en liten röd väska som ska flyga ändå till Stockholm. och gärna trevliga som folk tycker om.
man kan bli yr av klappjakt i londonland. man kan svimma. och man blir garanterat pank. för man vill köpa allt! man vill köpa stickade cup cakes. man vill köpa rosettringar och tröjor på burk. man vill köpa gamla skrivmaskiner och gamla kameror. man vill köpa broscher av lego och slitna läderportföljer. prickiga paraplyer. lampskärmar från en annan tid. filurer i tyg och klädnypor med blommor.
mest får man kika. och andas djupa andetag. tänka en annan gång. planet skulle ju inte ens kunna lyfta. och pengarna skulle bestämt säga nej. dessutom är julen inte bara presenter.
nej.
framför allt är julen familj och människor man tycker om. kanske en stjärna och två koppar glögg.
julen är nu och mr Skräddare är fortfarande en sovis. jag är en sådan som kokar te.

love

sväveri

last christmas

äkta julkänsla får man såklart av Wham!

fredag

när det är fredag vill man helst dansa.

min lilla sparv

det här är Albin. min lilla sparv och tjusighet. han är en söderkis med mjuka kinder. hans garderob är större än min och ibland byter han kläder flera gånger om dagen. vissa dagar leker han sjöman och andra dagar vill han liksom bara vara söt.
Albin älskar sin vagn. kanske för att den är lika gammal som jag eller för den gungar som ett riktigt skepp. däri kan han ligga och blunda i timmar. lyssna till världen och pratiga ord. lyssna till vinden och låtsas som att han flyter på ett öppet hav.
Albin bor i mina tankar. han skrattar tyst men stort och han håller hårt hårt om mina fingrar. han är faktiskt min lilla sparv och egentligen borde han bo i min famn.
jag saknar honom.
jag vill säga till honom att han inte får växa för fort.

första

idag börjar kalenderiet. min heter Puh och innehåller ljus choklad.
men man får inte öppna förrän Mr Skräddare kommer hem.

paraplytider

som en vit dimma när man tittar ut för att det regnar diamanter.
men det gör ingenting. för jag har ett rött paraply. och dessutom är det söndag, och just den här söndagen har Solen tagit ledigt. hon skulle sova ut för en gångs skull. hon skulle ta ett bubbelbad och läsa poesi. hon skulle baka lussekatter precis som jag. skåla glögg med Stjärna. fira advent. tända ljus och skriva rimmiga kort.











men igår. igår var det hon och jag och Mr Skräddare. och det var stan och National Gallery. det var Paul och macarones och latte. och det var alfapet och kluriga ord.
ja. det var en himla fin dag med andra ord!

Bob D.

en Bob Dylan och en flaska rött låter som ett fredagsrecept.

julen blåser fram

full fart och London fortsätter att blåsa stormvind. inte den där som Carola sjunger om. inte den. en annan. en som sliter och drar och blåser fram julen. alla blinklampor och granar. alla baskrar och alla stickiga vantar. alla kängor och röda näsor. den stormvinden. den som kommer farande med önskelistor och kalendrar och långa snören. pepparkakor. glögg och advent. kanske katter fyllda med saffran. lite regn. inte snö, inte i londonland. här stormar bara snö i sagan och vart tionde år. vill man ha en jul klädd i vitt får man leta någon annanstans. kanske i Canada. Amerika, i de allra klippigaste bergen. i Ryssland eller högt upp i Kina.
eller i Stockholm.
där tänker jag leta i alla fall.

mellan två andetag

ibland är man tom. liksom vilande mellan två andetag. inga ord ingenting.
då får man helt enkelt sova på saken och hoppas att man fylls. att man blir lite mer levande igen.

luv

en sån här fin låt kan behövas när mörkret faller och när det enda man behöver är kramar.

skrivskrivskriv

det här verkar vara en alldeles fantastisk bok. speciellt för små (alltså yngre) människor som tycker om att skriva. men även för de som tycker om annorlunda böcker med fina omslag. dessutom fick den det flotta Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.
hurra! den vill man gärna bläddra lite i.

blåmönstrigt

om jag hade varit i Stockholm. då hade jag hoppat hopprep ända till Vurma. jag hade beställt en cappuccino på blåmönstrigt fat och kanske en tant. och alla söta hade varit där. alla sis och alla skräddare och mammor och pappor.

gamla ord

fast det blåser. fönsterblåst och sommarvind. håret vill vara ett fladder. helst framför mina ögon. och alla tågljud, alla bokblad och alla barnord vill flyga ut.
och gärna för mig.
blås är bra. och mjukt och liksom som att sitta i en båt. en hunnebobåt på ett hunnebohav. samma som vi såg på igår. jag och han. som vi tittade ut över och skålade över. stort och fint och salt och krusigt. solvarmt och dykdjupt. en sol som skta föll, som läckte rött och rosa och ljus ljus lila. som liksom smälte bakom klipporna.
på en randig filt, han och jag. en morfarsfilt från ett morfarshus. tung och len och som ett täcke.
och länge satt vi där.
mellan himlen och havet.
mellan våren och hösten.
mitt i solvackerheten och sommarkvällen.
han och jag.

(gamla ord från en gammal bok som sparar på minnen)

en trudelutt

Mad Men

jag har blivit lite galen i Mad Men.
det är sextiotal och reklam och New York.













det är stiliga kläder, hemmafruar och roliga frisyrer.













och såklart ett par lurifaxar och lite kärlekspipor.

med en serie som man tycker om känns vinterkvällarna inte lika kalla. då nästan längtar man lite grann tills mörkret ska falla och tills vinden sliter i taket.

(och speciellt om man sitter i en säng och kikar tillsammans med den man gillar mest)

bra för hjärtat

att gå med halvtunga steg från ett jobb som inte är det bästa i världen. att gå med sprängande matkassar från Tesco. att gå bredvid en skräddare. att gå hemåt och kika på människor som äter tapasgott. att gå i en kvällskvist och hitta ett bord med öl och oliver. att strunta i matkassar och hemåt. att bara slå sig ner i ett ögonblick. att bara göra det som faller en in.
sånt är härligt och bra för hjärtat.

en smula höst

idag är jag minst tio koppar te. jag är tofflor och mjuk tröja. jag är en skrivare och en läsare. kanske ett litet brev.
och dagen utanför är en sol. en blåst och hundra vindar. en måndag och en november. en vinter med en smula höst.
tankarna är böcker och morgondagar och önskelistor och hus. de är minnen och skor och nybakat bröd.
och musiken är The Smiths.
tystnaden är nämligen på semester.

en gång för länge sedan

nu ska jag berätta.
det var en gång en man som hette John Maloof. en vacker dag strosade han runt på loppis. han köpte en kasse full med negativ. bara sådär. utan att veta varken ut eller in. och det var inte vilka negativ som helst. det var tjusiga bilder från ett gammalt New York och ett svartvitt Chicago.


















John blev förstås nyfiken på vem den otroliga fotografen var.



















bland negativen hittade han ett kvitto från ett framkallningslabb.


















Vivian Mier stod det.


















det var hon som hade tagit de vackra bilderna en gång för länge sedan. John försökte kontakta Vivian. han ville så hemskt gärna träffa henne. prata. ta en kaffe.
men det gick inte. Vivian fanns inte längre. bara hennes tjusiga fotografier levde kvar.

så fint

jag vill ju såklart lära mig tusentals saker. men en av dem är att spela ukulele.
Jens Lekman vet hur man gör.
man blir glad och känner att jag vill också!

ut över världen

den vida kjolen
den täcker hela världen mamma
dess blommor och veck och vidd
hela världen täcker den mamma
färgerna!
jag går in i dom
gömmer mig i blommor, veck och vidd
håller hårt i linningen
kjoltyget mamma
böljande, drömlikt
behöver jag något annat mamma
behöver jag dina ögon, din röst
din pekande hand
ut över världen mamma

( det är inte jag som har skrivit. det är bara jag som tycker att det är fina ord. det är hon Anna Jörgensdotter. hon som också har skrivit boken med det mest fantastiska namnet: Pappa Pralin)

tiden är lurig

och så var det det där med tiden igen. att den envisas med att flyga. liksom irra iväg som en vilsen ballong. man får skylla på den helt enkelt.
tiden.
det är tiden som gör att fröken Skräddare inte har skrivit. allt är tidens fel. den stular ord och den stular te och kaffe och sovmorgon. tiden är lurig. den är falsk och inte att lita på. den är ingenstans och överallt. och jämt ska den ha så fruktansvärt bråttom.
humpf!
jag ska inte låta mig luras. jag ska ha mina minuter och timmar. jag ska ha mina promenader och jag ska läsa mina böcker.
tiden är en dumsnut som inte förstår sig på att leva i lugn och ro. här och nu. liksom i stunden och sekunden.
tiden borde sätta sig och vila en stund.

han fyller år!

han som är den finaste jag vet.
han mr Skräddare.
han fyller ett år till.
och därför blir det pannkakstårta av alltihop.
det blir äventyr och hemlighetsmakeri.
danseri och fyrverkeri.
i alla fall i mitt hjärta.
och prassel!
bland löv och paket.
innanför Londons höga staket.
så därför. därför har vi inte tid att sitta här tramsa.
nu blir det kalas!

hurra min stiliga!

onsdagskvist

löven är svarta utanför. himlen också. och gräset och balkongen. hösten är så himla mörk. jag har tänt ett ljus på bordet. ett lila som luktar jul.
och det låter från köket. tvättmaskinen slänger runt mina kjolar och Joakims skjortor. runt runt bland aprikosdoft och blommor. och mitt te ryker. det är alldeles för varmt. man måste vänta lite. blåsa lite och hålla lite. hålla händerna runt koppen. vänta. man måste värma fingrarna först.
en bunt med ord ligger framför mig. en himla massa ord som vill bli en bok. fast de vet inte riktigt hur man gör.
hur blir man en bok?
en sådan där bra bok som flyttar in i någons hjärta.
man undrar.
jag tror att jag ska tjuvkika i någon annans. kanske Bodils. den står och väntar på hyllan. den står granne med en bok som heter Himmel.
men först ska jag vänta på mitt te. och rädda tröjorna från tvättbjörnen i köket.

six drummers

en kväll för hundratals dagar sedan blev den här kortfilmen min favorit.
du måste också kika och bli förtjust!

höstprassel

det står oktober i kalendern och det står höst i min skrivbok.
och på marken står det prassliga träd.
det luktar vinter sa Mr Skräddare och jag vill ha te sa jag.
det regnar, det blåser och det står still.
vädret trollar lite hur som helst.
jag tog fram halsduken igår. och kappan. för nu är det höst och så är det med det. och man kan fortfarande lyssna på glada låtar.

under en lugg

man kan gömma sig under en lugg och glömma bort att dra gardinen åt sidan och vägra släppa in dagsljuset och solstrimlan och molnsmulan. man kan tycka att armarna är för långa och för tunga och för stora. att skorna är för små. att det skramlar rost om hjärtat. att det rosslar skrot om andetagen. att läpparna är igenklistrade. att huvudet är bångstyrigt och ögonen knasiga.
eller.
eller så kan man blåsa bort långluggen och kasta på sig en fladderkjol och en prickblus och springa ut i höstluften och leta nya gator. nya platser. nya fik och nya hus.
eller gamla. dammiga gamla fönster och nedsuttna soffor. kloka gamla ord i en gammal bok. lyssna på en gammal låt av en gammal man som inte längre finns.
man kan välja.

jag ska krama skräddare!

regnregnregn

ett år en vecka

att ett år kan kännas som en månad är ingen hemlighet. tiden är en lurifax och så är det med det.
men ändå. ändå blir man så överraskad och inte riktigt klok på tanken att ett år har gått. eller sprungit cyklat rusat svept. liksom hoppat över bäcken utan att man ens hann ropa hej.
poff!
och så bara borta.
inte borttrollat. inte utsuddat och aldrig mer.
inte så.
året finns ju såklart kvar. kanske inte framför, men bakom. i en låda någonstans. i en ficka. en vind. kram kyss croassiont. i tusen bilder. i ord och brev och tänkta tankar. i musik. i halsdukar och regnrockar och hattar.
året försvinner inte.
inte londonåret och inte alla andra år.
ett år i London. ett år och en vecka om man ska vara noga i kanten. och det ska man. om man kan så ska man.
ett år. en vecka.
och jag minns första dagen. stegen och luften. stegen liksom vilsna. luften tjock. trög och storstad. tyngre. och himlen högre upp. husen större. och gatorna längre. allting nytt och bultande och första gången.
men nu.
gatorna utan och innan. att gå utan att blinka. mer van och mer hemma. fast ändå borta. hemma fast borta och någonstans mittemellan. kanske svävande. kanske fågel och fladdriga vingar.
man vet inte så noga.
men man vet att ett londonår ligger bakom och att ett annat ligger framför.

moster Skräddare!

nu och äntligen!
och som vanligt så kan man inte förstå. att det är på verklighetens sanning och att det faktiskt är som det är.
jag är moster!
och självklart så vill man ju vara världens bästa.
fast jag vet inte riktigt hur man gör. fast jag tror att det handlar om att baka kakor, kanske bullar, om att blanda saft och blanda godsaker. att det handlar om dans och sång och gungor. om böcker! stora ord och stora bilder. historier. att det handlar om sagor. om verkligheter och overkligheter. om skratt och tårar. om kärlek. om små små händer och bankande hjärtan. kramar pussar läppar. jag tror att det handlar om moln. om fåglar och blåa himlar. om ösgalet regn. paraplyer och gummistövlar. om röda näsor och röda kinder. vantar mössor varm choklad. filtar och vagnar och vind i håret. sommar höst. jag tror att det handlar om lite allt möjligt. och jag längtar och kan knappt vänta. för jag vill träffa den där lilla hemligheten.
jag vill träffa nu!
min lilla sparv. min lilla lilla blomma.

hej då London

och hej Stockholm och Mariatorget och Chatarina och Arne och Ivar Lo och Louie och Tanto och götgator och hornsgator och Kristian och Linda och Tobbe och små små filurer och mammor och pappor och söta och gulliga och saknade och Vurma och Seglet och allt annat fint.

nu är det jag och min röda väska som flyger och far!

en torsdag

till Mr Kristian

för att allt liksom stannar till. och för att jag vet att Mr Kristian älskar denna, ack, så bortglömda gamla goding.

finfina dagar

jaha.
det var det det.
det var fem dagar flams och trams med mr K. det var fem dagar giftiga drycker och det var fem dagar sol och regn. det var fina dagar. det var skräddare och räddare. det var blommor och bin. det var dans och det var utan sans. det var sov och får jag lov. det var skor och flugor och surr och snurr.
jo jag säger då det.
det var fina dagar.





























































och sen blev det tyst.

fast hurra!

mr Kristian kommer! idag! om en timme! han kommer till London! till skrädderiet och knaseriet!
och ett sådant besök invigs förstås med Pulp! (för att minnas sena danskvällar på Baba)

tomhet

ibland har man inga ord.
då får någon annan sjunga saker istället.

hej augusti!

du är alldeles för himla snabb. jag har ju inte hunnit prata med juli än. vi hann ses över en slät kopp och det var allt. sen kom du. stapplade in med röda converse och solhatt. en cigarett i den ena handen och en pint i den andra. du sa inget. bara slog dig ner på trottoaren och la hatten på marken. inte för att tigga. inte för att be om pengar och en femma till kaffet. inte så. men för att kunna dra handen genom ditt solblonda hår. för att se längre än till hattspetsen. för att kunna spana. och sen satt du så och inte ett ord sa du.
men jag förstod.
du ville höra den här låten för det vill du alltid.

lördagskvist

när man har ett hår som droppar regn och när man fryser som om det vore höst. när man inte är på fest och när man inte har röda läppar. när man är ett nattlinne i en säng och när man är bästis med en kanna te.

hej då mr Skräddare

det är hon fröken som ser skräddarryggen försvinna mellan bladen. kom tillbaka snart viskar hon och kisar mot solen. himla himla snart. för lägenheten i londonvärlden är liksom inte gjord för en person. den är gjord för två. precis som bordet och balkongen och sängen. precis som fröken Skräddares armar.
men han mr Skräddare hör inte. han är redan påväg bort.
och helt tyst blev det.
bara trafiken utanför skräddarfönstet. bara vinden i träden och liksom tyst.
och ensamt blev det.
en kopp te. en kaka och en liten liten vindruva. ingenting är sig likt. himlen är för mörk och luften är alldeles för kall.
humpf! tänker hon och räknar dagarna.
en två tre fyra fem och nästan sex dagar.
och det låter ju som om ingenting. men det känns. lite överallt faktiskt.
men så kommer hon på boken! hon har ju boken att försvinna i. och hon har ju musiken och skriveriet. hon kan ju försvinna lite hon med.
och det är precis det hon gör.

födelsedagsflicka

jag släpper ballonger.
nu!
låter dem stiga mot blåhimlen och liksom flyga. sväva genom regnrusk och solljus. genom fågelsång och starka vindar. låter dem leta sig fram genom fluff och frisk luft. låter dem hitta till Sverige. till Stockholm och grusvägen där lillfröken bor. lillfröken som blir stor. i alla fall lite. lite större än igår. lite klokare och himla mycket tjusigare. för det blir hon. det vet jag. det har jag sett och det har jag hört. att hon blänker och lyser sol.
födelsedagsflickan.
lillfröken.
solrosen.
hurra! ropar jag mot himlen. hurra! ropar jag och hoppas att hon hör. att hon vet att jag tänker på henne hela tiden. och att jag egentligen vill krama och pussa henne blöt.
jag hoppas att hon vet det.
att jag saknar som en tok.

här är en låt som man kan kalasdansa till om man vill:

att flytta in

och jag pratar inte om att flytta in i en ny lägenhet eller en ny stad. och inte om att flytta in i en ny klänning eller ett par nya skor.
nej nej.
jag pratar om böcker. om att flytta in i en ny historia och saga. bland nya människor och nya liv.
för det ska jag göra nu. packa ner tystnad och te och lite kuddar och kliva in i en ny bok. men eftersom skräddarbiblioteket är det allra minsta så finns det bara två böcker att välja på:
Världens sista roman och Jehåvasjäveln.
hmm?
man undrar vart man vill bo först. och man undrar vart man trivs bäst.
man kan tänka sig att de är som natt och dag. regn och sol. saft och vin. och man kan tänka sig att de ligger ungefär hundratusen mil ifrån varandra.
hmm?
jag ska packa och tänka i fem minuter. sen flyttas det in.

alldeles nu

precis alldeles nu är jag på ett fik. ett litet tehus som bor på Noel Street. stolarna är träiga och alla möjliga. korta och höga och vita och bruna och sneda och fina. tapeten är grön och blommig. jag är rosa svängkjol och musiken är som man vill att den ska vara. den är White Stripes och The Smiths och sådant som man aldrig har hört men som man skulle vilja höra igen. lite gammalt lite nytt. lite gitarr och lite gung och himla mycket bra.
jag ser två som är kära. två som vill prata med munnarna nära nära. två som vill glömma bort att teet blir kallt. två som är varma ändå. de sitter vid fönstret och kanske blir de varma av solen. för den finns. lite mellan husen. lite på marken och lite på deras ryggar. fast kanske blir de varma av varandra.
och jag ser en fröken som sällskapar med en telefon. hon har dagens finaste strumpbyxor. de är svarta med små vita prickar. och det kan låta för mycket. det kan låta hysteri och för alldeles mycket knas. men det är det inte, prickarna är alldeles lagom. mer så att man blir glad och liksom förtjust.
jag är förtjust i en hel del. i ledigheten. i stora glasögon. i London. i färgglada dörrar. i fåniga låtar som heter fåniga saker. i brevpapper och marknader. och jag kan fortsätta i all oändlighet. men det ska jag inte för då kommer du somna. och det har du inte tid med. för det är sommar och juli och klockan är bara tre. och du ska ju träffa solen på parkbänken. och du ska ju prata med dagboken och ringa ett samtal till kvällsdrinken. och du ska ju faktiskt ta en sväng om med tjusigheten.
puh!
det är nog bäst att jag lämnar dig ifred. och det är nog lika bra att du får lyssna på samma låt som jag just nu.

trudelutt

fredag har handlat om skriv och bok och kaffe och te och regn och sol och paraplybrist och marknad och tankar och musik.
lillfiket Nude spelade I'm from Barcelona och jag kom på att det är en alldeles utmärkt fredagstrudelutt.

skriveri och fantasi

jag skriver.
kanske för att inte glömma bort hur världen ser ut. hur den smakar och känns. för att inte glömma bort att det blir ett lugn i luften efter ett sjuminutersregn. eller att hjärtat blir en trumvirvel av kärlek. att havet doftar barndomsminnen. att en hand kan vara ett vapen eller att en stjärna kan bo miljoners miljarders mil bort.
jag skriver för att jag måste!
och jag skriver kanske för att hålla saker och ting vid liv. för att göra en känsla evig eller ett skratt ständigt bubblande.
eller för att förstå. jag skriver för att förstå en smula av krångligheten med att vara vid liv. för att förstå hur en människa kan krossa en annan eller hur en sekund kan kännas som tusen. för att förstå mig själv och hon i tidningen. han på parkbänken eller pojken på bussen.
och jag skriver för att se. andra världar och verkligheter. för att gå in i andras drömmar och tankar. för att liksom flytta in i andras hjärtan och andras nyputsade skor. för att känna hur det känns. för att få veta hur det är att vara någon annan.
och jag skriver för att jag måste! för att jag blir galen annars och inte riktigt klok.

helt galet!

det är helt galet och fantastiskt på samma gång. att min lilla brorsdotter. hon med rådjursögon och guldigt hjärta. att hon fröken Michellle. att hon, min lilla sötnos och gullviva, att hon är med i en film. inte en hemmafilm med brusigt ljud och skakig bild. och inte en reklamfilm med knasiga djur. inte en kortfilm eller lekfilm eller busfilm.
en riktig film!
en långfilm!
en biofilm!
jag kommer se henne på bio. jag kommer äta popcorn och sitta nedsjunken i en vinröd sammetshärlighet och titta på min alldeles egna fantastiska Michelle.
och det ska ni veta, det är inte riktigt klokt!










ps. filmen heter Flickan. och den finns på en bioduk den fjärde september.

flygande ord

jag har en ny ask. den är ungefär hur fin som helst. den stod helt ensam och väntade på mig i en liten affär. regnest öste och knastrade mot rutorna och mitt hjärta viskade att herre gud! den där pärlan bara måste vi ta med oss hem!
och det gjorde vi.














och i den ska flygande ord få bo. brev och kort från fina människor i andra hus och andra länder och världar.

hatt och mustasch

ikväll ska vi ha mexican party vad nu det kan betyda. man vet inte så noga. men jag tror att det har något med nachos och hattar att göra. kanske en mustasch. man hoppas!

hurra!

grattis på fredag!

jag dör

jag minns en gång.
en gång när det var sol och sommar och jag var en liten sparv. kanske tjugo. kanske hade jag långt svart hår och kanske blåste det lite. jag gick till jobbet. till Kvantum. kassörska. blipp blipp. plu. kvitton och tre för tio. och jag gick till jobbet som jag absolut inte ville gå till. inte just då. inte när det var sommar och liksom brännande sol i ryggen och inte när himlen var blå och inte då. men jag gick och jag hade musik och Belle and Sebastian och precis så kändes det:

get me away from here I'm dying

får jag lov

får jag liksom lov att berätta om systerbesök med fyra bilder och fyra ord.














sommardans.














pastellhus.














vimmelfeber.














tivolikänsla.