ett år en vecka

att ett år kan kännas som en månad är ingen hemlighet. tiden är en lurifax och så är det med det.
men ändå. ändå blir man så överraskad och inte riktigt klok på tanken att ett år har gått. eller sprungit cyklat rusat svept. liksom hoppat över bäcken utan att man ens hann ropa hej.
poff!
och så bara borta.
inte borttrollat. inte utsuddat och aldrig mer.
inte så.
året finns ju såklart kvar. kanske inte framför, men bakom. i en låda någonstans. i en ficka. en vind. kram kyss croassiont. i tusen bilder. i ord och brev och tänkta tankar. i musik. i halsdukar och regnrockar och hattar.
året försvinner inte.
inte londonåret och inte alla andra år.
ett år i London. ett år och en vecka om man ska vara noga i kanten. och det ska man. om man kan så ska man.
ett år. en vecka.
och jag minns första dagen. stegen och luften. stegen liksom vilsna. luften tjock. trög och storstad. tyngre. och himlen högre upp. husen större. och gatorna längre. allting nytt och bultande och första gången.
men nu.
gatorna utan och innan. att gå utan att blinka. mer van och mer hemma. fast ändå borta. hemma fast borta och någonstans mittemellan. kanske svävande. kanske fågel och fladdriga vingar.
man vet inte så noga.
men man vet att ett londonår ligger bakom och att ett annat ligger framför.