vinterland

och så gick veckan och så kom lördagen och helgen och alla de där timmarna som man får göra lite som man vill med. och hon fröken Skräddre har bestämt att hon ska hitta till det där vinterlandet.










hon ska ta med sig Mr Skräddre och följa skyltarna som pekar på finaste Hyde Park.















hon ska leta kalaskakor











och sådant där vin som nästan är glögg










och hon ska kika på dansprinsessor som gör snurrpiruett

och kanske kanske köpa en liten klapp till en av de där människorna som hon tycker så himla mycket om.

vart du vill

om man vill resa tillbaka i tiden. kanske sjuåtta timmar till den där filmen som man såg och nästan försvann i. eller tre veckor. till den där baren som var så kristall och dimmig på samma gång. eller om man vill sitta i den där bilen igen och vara nästan tio. ha en kanin i knäet och äta hallon.
då kan man det.
och vet du varför. jo för den där musiken är så himla bra. den kan trolla. och allt man behöver göra är att trycka på den där knappen som heter Play.
jag ska prova.



och så är jag mitt i en junisommar. det är mörkt och varmt och älsklingsfestival. och Chatarina är där, och Kristian och Arne och alla andra som har kommit på att det skäggigaste bandet i stan kanske är det allra bästa. och man känner lite att de aldrig får sluta spela.

I want you

det är härligt när man ser människor som är kära. människor som är över femtiofem och inte riktigt vågar. som sitter nära nära och bara sitter så. stilla. men med tusen stjärnfall i bröstet. som egentligen håller på att explodera av förälskelse. och man tänker att känslan är lite som den där låten som Bob är så bra på. den som man kan lyssna på femtioelva gånger utan att tröttna det minsta. den som man kan lyssna på alldeles nu om man vill.

saker man blir glad och liksom åh! av

det finns en hel kakburk med sådana guldklimpar. och kanske att man inte ska smaka på alla på en gång. men ett par:

kjolar som är svängigare än någonsin

londonhus som vill vara lila och rosa och alla möjliga färger

regnbågar för att de nästan är fantasi mer än verklighet

påsar med sagor

oväntade favoritlåtar på helt oväntade ställen

den där blomman som vaknar först av alla på vårkvisten

gamla klockor som klänger på hus och väggar

broar

ord som man inte visste fanns

smörgåsar som heter Tant

bilar som borde bo i Ankeborg

och kramar som är skräddarsydda och passar alldeles utmärkt

poff till er tjänst!

bara sådär. först ingenting. först bara fina Carnaby street. bara hus och himmel. kanske lite sol och lite moln. men sedan:

poff!




















snöflingor och snögubbar som svävar. som ropar Hallå där! Nu är det jul! och man tänker att Kära nån då! Är den redan här!

och det är den.

den klänger längs hela Oxford street. den gnistrar och blinkar och vill vara finaste diamant. och den sjunger om last christmas och andas vinterluft och smakar mulled wine. och den prasslar med påsar och kartonger och långa snören. den klär sig i rött och grönt och allt som glimmar. och jag tror att den kommer stanna ett tag. till nästa år ungefär. så du kommer också hinna se den. kanske till och med hinna hälsa och säga hej. kanske bjuda hem. bjuda julkatt och mustig öl. man vet aldrig. men man hoppas. för julen är tjusig och himla trevlig.

under ett parasoll

det är där man vill bo när himlen regnar katter och hundar. och helst ska det vara stort som ett hus och bjuda på te och scones. för man vill inte ha sjöar i sina skor och man vill inte ha mascararandiga kinder. och man vill absolut inte bli till is. så det så. för det är söndag och faktiskt helg och den där himlen är inte riktigt klok.

londonvärlden

följ med till londonvärlden!
vi hoppar in i en kappa och snurrar på oss en halsduk. vinden vill rufsa hår och solen vill sola kind. hurra!
vi går förbi skumparken och telefonkiosken och svänger in på Brick Lane. luften är kryddig och mat och indiskt bröd. han med mustaschen kallar dig för Sir och undrar om du är Up for curry. men No thank you, det är du inte. för du ska vidare. du ska förbi grillkiosken och hon med skivorna. och du ska hålla mig i handen och du ska hålla i hatten för att det blåser. och vi ska hitta en buss. en sådan där höghusbuss som tar oss bort från oset och bort från Liverpool street.




















och vi åker och åker och åker och träffar en filur. han har storögon och knappig nos. han säger att han vet allt om trädgårdstomtar och tecknad film. så honom tar vi med såklart!
men nu vi är hungriga. vi vill ha halloumi och hommus och älsklingste. så vi åker förbi han Ben och vi åker förbi museet och cirkusen och reklamblinket. och vi hoppar av någonstans i vimlet.















och där! på bästa frukostklubben, där ska vi äta och mumsa och säga Men gud vad himla gott! och vi ska bli mätta och lite dansiga för att de spelar trevliga Walk the line. och sen ska vi tacka och niga och bocka och kliva ut i solvärlden igen.















och sen ska vi vinka till Kina. och vi ska tycka att det är härligt med röda bollar och vi ska gå och gå och gå. och vi ska kika på krimskrams vid Covent garden och hitta favoritprylar i en affär. och vi ska spana och skratta och känna att Åh! tänk vilken londonvärld som aldrig tar slut och som liksom aldrig slutar vara knasig och som en present. och vi ska fira med att gå till Paul. han fransmannen med kaffet och alla godsaker som man inte kan namnen på.















och vi äter croassiont och pratar broar och eifeltorn och Amelie. och vi tycker om att det är varmt och att högtalarna sjunger sådan där lugnglad engelska på franska.

och sen?

ja, sen är det mörkt. för tiden har sprungit iväg. och himlen har bytt om och människor har blivit vingliga och kalas. och vi vill också bli kalas. inte tårtkalas. mer bubbelkalas och som en sol.




















så. Cheers mate! säger någon och du säger Skål! och jag säger att du är en darling och solölen är god och kall och kvällen är en liten sparv som inte vet vart den ska ta vägen.

och ungefär så kan en londonvärld vara.

fånga kram!

om det råkar vara så att man känner sig som en vissen ros. en sådan där som hänger och inte riktigt orkar stå. om man liksom har glömt hur man tar sig upp ur sängen. om man har tappat bort danskostymen och hjärtslagen.
då måste man skynda sig att hitta en kram. för kramar är bland det bästa som finns.
och sen. för att bli solros igen. då måste man följa med den där krammänniskan på äventyr.
och ett äventyr kan bete sig lite hur som helst.
det kan ha vägarna förbi ett bageri med kanelhjärtan och varma bröd. eller hoppa hopprep längs en grusväg. eller blåsa såpbubblor från en balkong. eller dansa feberdans till en Håkan. eller bara läsa högt ur en bok som man aldrig kan få nog av.
så skynda. skynda att fånga kram!

Siv och Rut

de heter så. nästan tvillingar. lika finröda och precis lika långa. lika snygga och lika tjusiga.
de tycker om att prata bubbel om knasiga människor. och de tycker om att viska hemligheter. med små små ord som nästan inte finns. och de tycker om när regnet låter smatter och liksom kittlar lite på ryggen. och när den första snön dinglar ner från himlen och lägger sig som en filt om hela världen. när allt blir tyst och vitt och som en vintersaga.
men allra mest tycker de om att vara nära. hålla hand och vara bästa vän.
precis som min syster och jag.

panic

panic on the streets of London är inte bara förtjusande ord av en förtjusande man i sina allra bästa år. det är också sanningens ord.
för det är panik. och galenskap och ungefär flera miljoner människor som rusar och skyndar och svansar och tramsar.
som ska lucha öl.
som ska äta fish och chips.
som ska handla julklapp till James och John och Cary och Mary och Molly och Polly.
som ska dricka afternoon tea.
som ska sova rus på en trottoar.
som ska hitta slottet.
hitta vägen.
pojken.
flickan.
som ska fram precis där alla andra ska fram.
som ska ha ont om tid.
men gott om väskor.
och påsar.
och armar.
och händer.
och fötter och tår och långa hår.

och därför. därför är det så lätt att man liksom glömmer kjolen och byxan och strumpan och hela garderoben hemma.

hjärtnos

ungefär som att balansera på ett muffinskalas. ungefär som att vara rosa och på tå. ungefär så kan man önska att en helg ska bli. både din och min.
hurra för helg!

blombud

om man fick välja åksak till jobbet. då skulle jag välja den här. då kan man liksom sitta i baksätet och gunga och guppa och låtsas att man är ett blombud.
och jag skulle välja att åka vilse. till mr Skräddare såklart.

minnestuss

det är onsdagslördag och källarmörker. ölmänniskor har blivit dansmänniskor och taket blinkar disco. det är kajalögon och stjärnkinder och röda läppar. om man blundar snurrar världen bort. om man tittar sticks det cigarett. men det gör ingenting. för cigaretten heter Kent och den är vit och flott och som ett gnister.
och det är onsdagslördag och Baba och klockan finns inte. och ingenting finns förutom teenage kicks och fina bästa Chatarina.

sockerdröm

någon skrev att det förgångna är ett sommarställe med trädgård, där koltrastarna kvittrar och grannfruarna kvittrar och man öser kaffe ur en brunn. och att nuet är en väg som leder bort därifrån.
och en skräddarfröken skriver att nuet är en grusväg. den med vårskor och dammiga moln. den genom grinden. den över floden och över bron.
att nuet är en båt. en sommarvåg på ett sommarhav.
ett flimmerkrus.
att nuet är en nyfödd ros som dricker tusen liter vatten.
att nuet är en liten kanin. en kanin som springer fort över mjuka tussilagoängar och jagar fladdriga fjärilar.
att nuet låter som ett stilla regn.
att nuet bor i höstträden. i halsduken och vantarna. i röda röda kinder.
och hon skriver att nuet tycker om att sova. att nuet liksom älskar att blunda och drömma sockerdröm om imorgon och nästa dag.

att sätta punkt

att sätta en stor svart punkt på en bok som inte har ett namn. en tung och kanske världens viktigaste. det kan man nästan inte. men man måste. för den får inte stå öppen och nästan som ett sår. den får inte rinna ut och tappa ord och blod. då dör den.
min bok får inte dö!
den är ett år och kan nästan stå själv.
om man håller den i handen. då. då kan den faktiskt. kanske att den vinglar en smula men ändå. den står.
kära bok måste ha en punkt!
en punkt som säger att nu är den klar! nu är den klar och alldeles levande!
för det är den.
den gråter ibland. den ramlar och snubblar och tuggar tuggummi. gärna rosa med smultron. och den blundar. ganska ofta. för det finns så galet många ord att tänka på.
men den måste få en punkt.

nästan så man dör

för att den är så himla fin.
för att den passar så himla bra på en fredagskvist. när solen har sagt adjö och när himlen är ett paraply. när det är hand i hand och ett hjärta som bankar fyrverkeri.

virvelvind

han kom i lördags. stormade in som vilken virvelvind som helst. klädd i hatt och vinröd kostym. kavaj med svarta blankknappar och fickur. han har mustasch och käpp och bruna luriga ögon. och han ska bo alldeles intill i en månad. springa ikapp till bussen. jaga regndroppar och andas frysig himmel. laga ryksoppa och poppa poppiga popcorn. strosa bropromenad och smutta finvin. kanske äta en ost. skratta ett skratt. man vet inte så noga.
vissa tycker att han är grå och trist. att han är för trött och alldeles för himla seg.
andra tycker att han är fin och bra. men kanske lite för kort.
jag tycker att han är en filur.
jag menar, bara namnet. han kallar sig mr November.

bu!

när man är tio elva tolv kan man vara rädd för en stol. för att den har alldeles för långa ben och trollar monsterskuggor på en vägg. och man kan vara rädd för solen som gör lysögon i taket. och man kan tycka att regnkappan lever och att vinden låter som en varg. man kan höra träden på andra sidan ropa dumsaker och grannkatten viska fällor. och man kan låsa in sig i en garderob med alla köttknivar och alla brödknivar man kan hitta. och man kan skaka som ett skaklöv och tro att den där mördaren hackar sig in genom vardagsrummet med en yxa. och man kan blunda och tro att det är nu som alla filmer och dumsaker blir till sanning. och man kan tänka att jag dör jag dör jag dör. tills en mamma kommer hem. tills en mamma kommer hem och stänger av tv:n som hakat upp sig. som blivit hostig och knasig och inte alls en american psycho.

och när man är tjugofyra tjugofem tjugosex kan man vara minst lika rädd. fast man visslar och gör snurrögon och låtsas som om det regnar.

och det spelar liksom ingen roll om det är halloween eller första soldagen i tjusiga maj. man ser monsterskuggor i alla fall.