bu!

när man är tio elva tolv kan man vara rädd för en stol. för att den har alldeles för långa ben och trollar monsterskuggor på en vägg. och man kan vara rädd för solen som gör lysögon i taket. och man kan tycka att regnkappan lever och att vinden låter som en varg. man kan höra träden på andra sidan ropa dumsaker och grannkatten viska fällor. och man kan låsa in sig i en garderob med alla köttknivar och alla brödknivar man kan hitta. och man kan skaka som ett skaklöv och tro att den där mördaren hackar sig in genom vardagsrummet med en yxa. och man kan blunda och tro att det är nu som alla filmer och dumsaker blir till sanning. och man kan tänka att jag dör jag dör jag dör. tills en mamma kommer hem. tills en mamma kommer hem och stänger av tv:n som hakat upp sig. som blivit hostig och knasig och inte alls en american psycho.

och när man är tjugofyra tjugofem tjugosex kan man vara minst lika rädd. fast man visslar och gör snurrögon och låtsas som om det regnar.

och det spelar liksom ingen roll om det är halloween eller första soldagen i tjusiga maj. man ser monsterskuggor i alla fall.