du pratar också vår

alla pratar om våren.
det är fortfarande januari. kanske fyra grader värme om man har tur. kanske vindstilla bakom en husvägg. kanske två minuter sol som kastar långa skuggor över marken.
alla tänker gräs filt öl. knäppa upp jackan. lämna halsduken hemma. grus under skorna. blad på träden.
jag fryser inte!
mina rumsgrannar har köpt nya skor. inte likadana. men samma färg. samma vita, samma tygtunna vårdröm. det är ju februari imorgon. snudd på mars april. nästan inte kallt om öronen. ljusare. det blir ljusare för varje dag. flera sekunder ljus. och kanske är man fortfarande lika trött. tung under ögonen. men det är någonting i benen som känns lättare. vägen till jobbet är inte lika lång. den är faktiskt fin. den börjar vakna. lika långsamt som du.
men ändå.
alla pratar om våren.
du också.
den kan faktiskt vara tidig. knacka på helt oväntat en morgon i februari. hämta hem småfåglarna och börja sjunga. bjuda på långpromenad utan vantar. låta dig stå i solen och blunda i flera minuter.
det kan hända.
även fast du vet att det kan snöa i april så kan det hända.
man vet aldrig.
jag tänker också vår.

vintage för ögat

east London.
om man går hela knastriga brickgatan fram. om man går förbi alla indiska kryddor och glittriga paljetter. alla pastellrosa sötsaker. alla vattenpipor och bollywoodfilmer. om man går bort mot världens ände. nästan. om man svänger höger och tar ungefär arton steg till. då står man framför White Chapel Gallery. där kan man titta konst för inga pengar alls. där kan man spendera sin lördag. där kan man försvinna in i en konstnärs huvud.
jag tycker om konst som inte är konstig. som är enkel och svartvit och inte uppnosig alls.
John Stezaker håller på med sådant. han klipper och klistrar i fotografier från förr. allt är gammalt, men resultatet blir nytt. det blir vintage för ögat med lite nya sömmar.

du var röd och jag var fri

du var röd. lite rostigt röd, för du var inte helt ny. du hade varit någon annans. i en annan stad. jag minns inte vilken. det spelar ändå ingen roll. för du blev min sen. det var sommar och du var min första. den första som jag köpte själv. precis lagom. vi tog sällskap mellan husen. över kullerstenar som fick mitt hjärta att hoppa. ned för götgatsbackar och längs ringvägar. vattnet, Årstaviken. runt hela söder. och det blev höst och vinter. det blev vår. vi hörde ihop. låg på gräset. stod lutade mot solvarma väggar. halkade nästan omkull på isen. fick löven att yra. fick mitt hår att liksom blåsa. och kanske blev det höst igen. plingan satt lite löst. men du var fortfarande röd. jag var fri.
jag saknar att var sådär fri. jag saknar min cykel. jag hoppas att du lever. att du fortfarande orkar stå. mot tegelväggar. att du orkar bära min väska. att du finns kvar någonstans. helst inne. och att du har luft. att du fortfarande kan andas.

Madame Malmsten

i ett litet tunt kuvert. kanske det minsta. lätt som luft som ingenting. man skulle kunna tro att det var tomt. noggrant inslaget. försiktiga tejpbitar. rakt klippta hörn. ett snöre med papiljottlock. ett snöre lika snurrigt som ett huvud på tivoli. och en etikett som säger Caroline.
till mig från dig.
Madame Malmsten.
hur hon kunde få plats. hon med alla ord. alla klokheter. all filosofi och bokstavsbroderi. hur allt det kunde få plats i ett ynka litet kuvert. det vet jag inte. men hon låg där. ganska platt. men bestämd: den första, sa hon, då kommer du till södra, då kommer du och då ska du få se på annat.

thank dog it's Friday

fredag.
man behöver egentligen inte säga mer. man behöver egentligen inte ens nämna.
fredag.
säga det högt.
det räcker med att tänka. att låta det studsa omkring i huvudet. den där sista dagen på veckan. arbetsveckan. skolveckan. dagen innan helg. eller dagen som är som en liten bro som går över till helg.
det bara känns. på stämningen. atmosfären. människor studsar. de hasar inte. drar inte skorna efter sig. tittar inte ner i marken och går in i lyktstolpar. de har en färg. på kinderna. kanske lite extra rouge. men ändå. de verkar plötsligt mer levande. på riktigt. på språng. på väg någonstans.
allt är möjligt.
nu händer det.
någon tar en cigarett. för att fira.
en annan tar en extra Ballerina.
kanske en klassiker: grillchips med holiday.
eller bara en sko med hög klack.
det märks att det är fredag.
man känner på doften (parfymmoln), smaken (mjukt dovt vin) och på hela känslan (ett rastlöst darr).
även om man bara ska ligga hemma och kolla på film. pyjamas kuddar popcorn. det spelar ingen roll. det ligger liksom i luften. fredagsbruset. grannen som spelar dåliga gamla hits. skor som klampar i trappuppgången. det osar tacos. ett knaster av doritos. tugg tugg. och avlägsna skratt.
det är liksom fredag. igen. och man vill skrika äntligen!

du är mindre nu än jag mindes dig

fast hej. fast vad säger man efter så lång tid. hur börjar man. hur skriver man. efter hundratals tysta dagar. månader utan ett ord. räcker man fram handen. slänger man sig om halsen. eller ska man låtsas som ingenting.
annars då?
eller säger man förlåt.
som till en gammal vän som man inte har sett på länge.
förlåt att jag inte har ringt. att jag inte har kommit förbi. sagt hej. skickat kort. skrivit brev. förlåt. jag har inte glömt dig. jag har inte suddat ut ditt namn, din brevlådas adress. jag är inte arg. inte ledsen besviken knäpp sjuk. jag har faktiskt saknat.
för det har jag.
men jag har också skrivit annat. lagt alla mina bokstäver någon annanstans. det är därför som fröken Skräddare har varit tyst.
men inte längre.
för hon vill berätta saker om smågrus och världshav. oviktigheter och eldiga tankebomber. lite blandat.
lite liv helt enkelt.