alldeles nu

precis alldeles nu är jag på ett fik. ett litet tehus som bor på Noel Street. stolarna är träiga och alla möjliga. korta och höga och vita och bruna och sneda och fina. tapeten är grön och blommig. jag är rosa svängkjol och musiken är som man vill att den ska vara. den är White Stripes och The Smiths och sådant som man aldrig har hört men som man skulle vilja höra igen. lite gammalt lite nytt. lite gitarr och lite gung och himla mycket bra.
jag ser två som är kära. två som vill prata med munnarna nära nära. två som vill glömma bort att teet blir kallt. två som är varma ändå. de sitter vid fönstret och kanske blir de varma av solen. för den finns. lite mellan husen. lite på marken och lite på deras ryggar. fast kanske blir de varma av varandra.
och jag ser en fröken som sällskapar med en telefon. hon har dagens finaste strumpbyxor. de är svarta med små vita prickar. och det kan låta för mycket. det kan låta hysteri och för alldeles mycket knas. men det är det inte, prickarna är alldeles lagom. mer så att man blir glad och liksom förtjust.
jag är förtjust i en hel del. i ledigheten. i stora glasögon. i London. i färgglada dörrar. i fåniga låtar som heter fåniga saker. i brevpapper och marknader. och jag kan fortsätta i all oändlighet. men det ska jag inte för då kommer du somna. och det har du inte tid med. för det är sommar och juli och klockan är bara tre. och du ska ju träffa solen på parkbänken. och du ska ju prata med dagboken och ringa ett samtal till kvällsdrinken. och du ska ju faktiskt ta en sväng om med tjusigheten.
puh!
det är nog bäst att jag lämnar dig ifred. och det är nog lika bra att du får lyssna på samma låt som jag just nu.