jag känner henne väldigt väl. hon fröken Klipp. hon sprang in i mitt liv redan på åttiotalet. som en katt. rusade in som en katt och jamade och klöste och hade sig. hon var envis och bestämd redan på den tiden. fröken Klipp. farlig med både ord och sax. jo minsann. det vill jag lova!
men numera. istället för att klippa ut klippdockor så klipper hon hår. både långa och korta. krulliga och raka och sneda. både mitt och ditt och både en och fem gånger. hon klipper till utan att blinka! KLIPP! så är det klippt! inte kört. inte slutet och helvetet. nej nej. precis tvärtom. himmelriket och paradiset. där hon har klippt fram blir världen en vackrare plats. den blir snyggare och liksom lite trevligare. för hon kan hon. fröken Klipp. hon kan sin sax och hon kan den utan och innan. och kom inte här och säg någonting annat för så är det.
fröken Klipp är en klippa!
men hon är också en pärla och en diamant för oss som känner henne väl. och jag. jag känner henne väldigt väl. vi fröknar håller liksom ihop. vi kanske inte håller i hand jämt och ständigt men vi håller takt och ton. det gör vi och det tänker vi göra så länge det finns stjärnor på himlen.
eller hur? eller hur fröken Klipp visst är det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar