när fröken Skräddare en morgon slog upp sitt öga var tvåtusennio lika bortblåst som höstlövet utanför dörren. historia. hopvikt lite snyggt i en låda under sängen. någon hade suddat ut det. gnuggat såpa med en våt handduk. ätit upp det. mumsat som om det vore en kladdig chokladruta. helt enkelt: tvåtusennio fanns inte mer.
men inga tårar. det finns ju så mycket mer. tvåtusennio är inte hela världen. inte ens halva. bara en liten smula faktiskt.
det nya heter tjugotio om man så vill. jag vet inte om jag vill det.
men jag vill annat. jag vill hälla ut vintern i slasken och ställa fram våren på bordet. om inte annat en lila tulpan bara för syns skull. i väntan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar