när man har tappat bort ett namn på en fantastisk låt. och när röstens ägare är som bortblåst. när man hör den svagt. liksom dansa lite i huvudet. och när man kan längta ihjäl sig efter att få höra den igen. bara en endaste gång. för att den är så bra. och när man vet att man aldrig kommer få den ur tankarna. att den sitter fast som ett litet surr. att den nästan gör ont.
då kan man bli lite galen.
nästan dra sig i håret.
sparka skorna i gruset.
och sucka sådär djupt och nästan som ett hav.
tills poff!
som en regnbåge dyker den upp mitt i ingenting.
man blir bara så lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar