bra för hjärtat

att gå med halvtunga steg från ett jobb som inte är det bästa i världen. att gå med sprängande matkassar från Tesco. att gå bredvid en skräddare. att gå hemåt och kika på människor som äter tapasgott. att gå i en kvällskvist och hitta ett bord med öl och oliver. att strunta i matkassar och hemåt. att bara slå sig ner i ett ögonblick. att bara göra det som faller en in.
sånt är härligt och bra för hjärtat.

en smula höst

idag är jag minst tio koppar te. jag är tofflor och mjuk tröja. jag är en skrivare och en läsare. kanske ett litet brev.
och dagen utanför är en sol. en blåst och hundra vindar. en måndag och en november. en vinter med en smula höst.
tankarna är böcker och morgondagar och önskelistor och hus. de är minnen och skor och nybakat bröd.
och musiken är The Smiths.
tystnaden är nämligen på semester.

en gång för länge sedan

nu ska jag berätta.
det var en gång en man som hette John Maloof. en vacker dag strosade han runt på loppis. han köpte en kasse full med negativ. bara sådär. utan att veta varken ut eller in. och det var inte vilka negativ som helst. det var tjusiga bilder från ett gammalt New York och ett svartvitt Chicago.


















John blev förstås nyfiken på vem den otroliga fotografen var.



















bland negativen hittade han ett kvitto från ett framkallningslabb.


















Vivian Mier stod det.


















det var hon som hade tagit de vackra bilderna en gång för länge sedan. John försökte kontakta Vivian. han ville så hemskt gärna träffa henne. prata. ta en kaffe.
men det gick inte. Vivian fanns inte längre. bara hennes tjusiga fotografier levde kvar.

så fint

jag vill ju såklart lära mig tusentals saker. men en av dem är att spela ukulele.
Jens Lekman vet hur man gör.
man blir glad och känner att jag vill också!

ut över världen

den vida kjolen
den täcker hela världen mamma
dess blommor och veck och vidd
hela världen täcker den mamma
färgerna!
jag går in i dom
gömmer mig i blommor, veck och vidd
håller hårt i linningen
kjoltyget mamma
böljande, drömlikt
behöver jag något annat mamma
behöver jag dina ögon, din röst
din pekande hand
ut över världen mamma

( det är inte jag som har skrivit. det är bara jag som tycker att det är fina ord. det är hon Anna Jörgensdotter. hon som också har skrivit boken med det mest fantastiska namnet: Pappa Pralin)

tiden är lurig

och så var det det där med tiden igen. att den envisas med att flyga. liksom irra iväg som en vilsen ballong. man får skylla på den helt enkelt.
tiden.
det är tiden som gör att fröken Skräddare inte har skrivit. allt är tidens fel. den stular ord och den stular te och kaffe och sovmorgon. tiden är lurig. den är falsk och inte att lita på. den är ingenstans och överallt. och jämt ska den ha så fruktansvärt bråttom.
humpf!
jag ska inte låta mig luras. jag ska ha mina minuter och timmar. jag ska ha mina promenader och jag ska läsa mina böcker.
tiden är en dumsnut som inte förstår sig på att leva i lugn och ro. här och nu. liksom i stunden och sekunden.
tiden borde sätta sig och vila en stund.

han fyller år!

han som är den finaste jag vet.
han mr Skräddare.
han fyller ett år till.
och därför blir det pannkakstårta av alltihop.
det blir äventyr och hemlighetsmakeri.
danseri och fyrverkeri.
i alla fall i mitt hjärta.
och prassel!
bland löv och paket.
innanför Londons höga staket.
så därför. därför har vi inte tid att sitta här tramsa.
nu blir det kalas!

hurra min stiliga!